O / Ŏpĭter
noun

Ŏpĭter

gen. ĭtĕris and ĭtris · gender masculine · decl. 3rd
(cf. Prisc. p. 695 P.; gen. Opetris; cf. Borghes. Framm. de' Fasti Cons. 1, p. 66)
a Roman prœnomen
ob-pater, a Roman prœnomen: Opiter est, cujus pater avo vivo mortuus est, Fest. p. 184 Müll.: Opiter Verginius, Liv. 2, 17; 2, 54.